Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 24
Besökare: 495460
Unika besök: 398815

En rookies dagbok – del 2

 

Slutet av oktober – konstant sömnbrist! Livet består av hundkörning, hundmatning, tjäna pengar till hundmat och alldeles för lite sömn. När mörkret sätter in både morgon och kväll samtidigt som arbetsgivaren anser att 40 timmar per vecka är det som gäller för den som vill ha jobbet kvar då blir det tungt. Det är nu det är bra med ett tjockt pannben – tänk inte så mycket utan gör det du har bestämt dig för!

 

Booties eller som det heter på svenska – hundsockor. Finns för barmarkskörning och snökörning har jag lärt mig. Jag har upptäckt att vissa hundar, dom som arbetar hårt, har en förmåga att nöta upp trampdynorna mot grusunderlaget som vi tränar på. Bästa sättet att förhindra sjukskrivning av hund är att fixa sockor som tål kontakt med grus. Symaskinen åkte fram och kommer aldrig mer att kunna sy en rak söm i nå´t material tunnare än innerslang till mopeddäck.

 

Coachen har nu kommit fram till vilken inlärningsmetod har rekommenderar, den låter så här: ”ju större spann desto större chans att alla misstag hinns med på kort tid = snabbare inlärningstakt. Små spann innebär kontroll vilket ger få chanser till inlärning av avancerad problemlösning.”

 

Under den första delen av barmarksträningen körde vi alla vuxna hundar i två stora spann, det brukade bli 15 - 17 hundar i vardera. När sedan medeldistanshundarna började ge sig iväg på längre distanser gick vi över på 2 eller 3 spann per kväll. Helt plötsligt insåg jag att jag körde ett 9-spann med ”sprintisar” utan att oroa mig särskilt mycket. Tro om det känns lika enkelt när det är dags för släde på snöföre?

 

Arrangeras fyrhjulingsklass vid någon tävling i vinter?

Nu har coachen börjat fundera på hur jag ska läras upp till hundförare på släde utan att riskera hundarnas hälsa och hälsenor. Naturligtvis har ni förstått hur han har tänkt sig det hela – släden sätts fast bakom skotern och sen är det fritt fram att öva på allt som kan hända. Det finns två moment som han tydligen ser fram lite extra mot att få träna in. Det första är ”hundarna rycker loss spannet från ankarfästet”, här planeras att jag ska ha de största kängorna, den tyngsta skoteroverallen och att snön ligger djup. Det gäller alltså att fånga någon del av släden, stamlinan eller nå´n annan del av spannet innan det försvinner i fjärran. Den som provat att springa ifatt ett spann vet att det inte går så i det här momentet gäller det att vara snabb om man ska lyckas. Det andra momentet som planeras med omsorg är ”kurvtagning”. Om man kör ett spann med fler än fyra hundar på en bana med tajta och många kurvor så är det lätt tappa kontroll över ledarhundarna, det vill säga att man ser dom inte eftersom det skiljer ett antal sekunder mellan ledarhundarnas och hundförarens passertider. Inspirationen flödar och jag undrar om det kanske är bäst att jag håller mig till fyrhjulingen hela vintern för att inte köra sönder alltför mycket!

 

Hundarna utvecklas, uthålligheten ökar, viljan att dra kommer och går hos några av dom men än finns det hopp att det ska bli ordning på gänget. Tasslitaget har satt sina spår på några trampdynor. Det är fantastiskt roligt att se hur bra den minsta hunden fungerar som ledarhund, stor storlek har inte alltid positiv betydelse. Den store hanhunden som under stor del av hösten sprungit på sned och sett ut som en ”ostkrok” fick byta plats och partner i spannet en kväll – helt plötsligt springer han rakt på och löper mycket friare. Mängden träning har naturligtvis betydelse för hur hundarna ser ut när dom springer men det gäller att tänka till ibland och flytta runt hundarna lite för att se om de arbetar bättre på andra platser.

 

En kväll under en 15-kilometerstur så kroknade ena ledarhunden, ledartiken fick sällskap av sin syster och så bar det iväg hemåt. Det gick bara fint, löpvilja och koncentration är det inget fel på men kommandon är helt ovidkommande ljud som människorna har för sig ibland – inget att bry sig om. Till vår stora förvåning så ville ledarhundarna inte in på gården när vi kom hem, nejdå, framåt längs vägen verkade helt okey. När vi övertygat ledarparet om att huset på höger sida är vårt då uppstod problemet med att hitta in i hundgården, ”nej, vi har aldrig varit här förut, vi känner inte igen oss!”. Det är som sagt spännande och nyttigt att prova nya ledarpar – alltid får man lära sig nå´t nytt.

 

 

 

© www.alvarnas.se