Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 25
Besökare: 495461
Unika besök: 398816

Massor av träning – två tävlingar – ett äventyr

 

Rookieåret går mot sitt slut, nu är det sommar igen. Hundarna håller på att vänja sig vid ett liv utan träning varje dag och vi människor håller på att inventera allt vi ska göra på och i huset – alltså de delar av livet som inte hinns med under de andra årstiderna. Slädarna, skidorna, selarna och alla andra snöprylar är undanställda men jag vet var dom finns!

 

Det sista vi gjorde innan snön försvann var att köra in gårdens alla unghundar. Vi hade dussinet fullt att fördela bland de rutinerade hundarna i inkörningsspannen. I år var det här riktigt kul för alla unga hundar förstod på en gång vad det gick ut på – att springa. Alla sprang utan att trassla in sig i linor och utan att snubbla över sina egna fötter. Tidigare år har vi alltid haft någon hund som slängt sig ner på snön och vägrat att använda benen. Det har gått över efter övertalning och mer träning men det är enklare om det fungerar på en gång.

 

Under dom långa mörka träningskvällarna i oktober trodde jag aldrig att jag skulle längta till det igen men det är mycket man inte vet när man är rookie. Just nu går jag och funderar på hur det ska bli att träna mina ”sprintisar” när hösten kommer, nu när dom är ett år äldre och har fått en vinters tränings- och tävlingserfarenhet.

 

Ja, sen var det ju det här med hur coachen lyckades med sina planer på att göra mig till slädhundsförare via snabbkursmodellen ”stora spann, många misstag, snabb inlärning”. Det har fungerat utmärkt och de skador som vi räknat in har funnits på mitt ”ego”. Inte är det så kul att ha hela jackan full med snö efter att ha åkt på mage bakom släden och mötas av en coach som undrar varför jag inte klarar av att svänga som han sagt att jag ska göra! Medkänsla har det inte varit mycket av. Under säsongens första slädtur välte jag en gång och höll sen på att nöta ut bromsen på det hårda isiga underlaget. Stundtals var vi uppe i 35 km per timme så ni förstår varför bromsen var min bästa vän.  En annan minnesvärd tur var när jag i oförstånd och under coachens glada tillrop laddade på med sju hundar en kväll när det var både snabbt och hårt före. Det som också drog upp farten var att coachen körde skoter framför oss i mörkret. Starka, snabba hundar på hårt underlag gav många vurpor på kort tid. Coachen bestämde sig till slut för att om pannlampans ljus var i markhöjd så stannande han och väntade på att spannet skulle komma fram till honom med slädhundsföraren släpandes bakom. Pannlampa i knä- eller huvudhöjd tolkades som tecken på att han borde öka farten för att hålla sig ur vägen. Efter den kvällsturen blev jag mer noga med att räkna hundar och kolla underlag innan jag gav mig iväg.

 

En slädtävling och en skidtävling har det blivit under vintern. Slädtävlingen gav mersmak, blir det bara snö nästa vinter så ska jag köra fler tävlingar. Det var kul att se spannets unga orutinerade hundar ta sig igenom två tävlingsdagar med funktionärer och fotografer utplacerade i skogen – så är det inte hemma! Det var också kul att se hur bra hundarna klarade att både köra om och att bli omkörda – det vi har kört om hemma är egen och andras skotrar. Mer än en gång har jag blivit imponerade av den unga ledartikens förmåga att lösa situationer hon aldrig tidigare varit i, hennes vilja och fokusering på att springa bär henne och spannet vidare framåt.

 

Skidtävlingen som var klubbens egen träningstävling bjöd på ett ovanligt stort startfält med flera duktiga nordiskförare. En av tankarna med att starta här var att få träna omkörningar. Jag körde den unga ledartiken tillsammans med min pointerhane som har en del erfarenhet av att springa framför skidor. Det fungerade bra, vi fick köra om ett par ekipage utan problem och tiden behövde vi inte skämmas för.

 

Vinterns stora äventyr är Vindelälvsdraget. När vi väl kom fram till mitten av mars och det var dags för oss att ge oss iväg mot Ammarnäs så svek mitt mod. Jag tog fram skidorna, pointern, den unga ledartiken och körde mina sträckor på säkraste sättet. Jag vågade inte ge mig ut på isen med ett spann – det får bli nästa säsongs stora utmaning.

 

Rookieåret har varit kul, jobbigt, utan allvarliga skador, dyrt – hundar, hundmat och utrustning är inte gratis – och fullt av roliga händelser. Det som jag ändå är mest nöjd med är spannets utveckling och framförallt Mejrams utveckling som ledarhund. Jag blir glad när jag tänker på hur mycket hon fixat under säsongen, hon som knappt var inkörd och aldrig hade sprungit på snö när hon kom till oss förra sommaren.

 

Nu återstår att hoppas på en sommar med bad för hundar och människor och tid för att läsa böcker.

 

Ha en bra sommar!

 

Rookien

Eva Siewertz

 

 

 

 

 

 

 

 

.

© www.alvarnas.se