Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 38
Besökare: 494075
Unika besök: 397563

Björnskinnet Open eller Yukon Quest?

 

Författare: Jörgen Naalisvaara

Publicerad i ÄDHKs klubblad nr 15 april 1999

 

Så var det dags. För fyra år sedan köpte jag min första draghund, en alaskan malamute vars främsta uppgift numera bestod i att vara vacker. Sedan dess har hundantalet ökat exponentiellt, med bland annat ett sprucket förhållande som följd.

 

Nu var det i alla fall dags för min första officiella tävling. Jag hade alaskan huskies i tillräckligt antal att tävla med och de liksom jag hade fått åtminstone en del träning.

 

Pasi Kanerva, undertecknad och vår handler Juha Kanerva var med spända förväntningar på väg norrut från Jämtland till Råstrand för att köra medeldistanstävling med 6-spann. Vi hade hört allt gott om förra årets tävling med hårda spår och trevligt kringarrangemang.

 

Mina hundar, liksom tydligen de allra flestas i år, hade fått huvudsaklig träning på knallhårda spår. I tillägg hade jag tränat alldeles för korta distanser (mestadels kring 20 km och som mest 30 km vid ett par tillfällen!) och dessutom låtit hundarna dra för fort och lätt på flacka spår. Mina hundar hade således fått uppfattningen att de var sprinthundar. Men detta skulle inte hindra mig från att göra ett försök. Om spåren var lika hårda som förra året, tänkte jag att hundarna (och jag) skulle orka ta sig fram i någorlunda fart.

 

John Polmans förfäder måste ha stått i fejd med mina, för dagarna innan tävlingen, yrde och vräkte snön ned. När vi var på väg tänkte vi ändock att förhållandena kanske varit bättre i Råstrand. Men när vi kom fram i mörkret fredag eftermiddag, kunde vi i strålkastarnas sken se att våra förträngda farhågor tyvärr besannats. Till min egen förvåning fann jag mig själv ändå vid gott humör och med fortfarande höga förväntningar. Vi fick trevligt mottagande av Åke Wikström och sedan fick Pasi och jag klara oss utan handler resten av kvällen, eftersom Juha till min avund, fick tillfället att hjälpa den trevliga veterinären med hundinspektion.

 

När så lördagsmorgonen grydde och de flesta låg i drömsömn, hade vi hundkörare varit upp i flera timmar och var redo för start. Jag startade två minuter efter Pasi, Niklas två minuter efter mig och Stig ytterligare två minuter senare. Jag for iväg och hundarna kändes bra, men så när jag kommit ut på sjön utanför byn, försvann mina små hundar ner i lössnön. Jag började tvivla att jag körde på rätt spår, men när jag stötte på föremål som Bertil lämnat längs spåret insåg jag att jag var rätt. Spåret hade blivit upptrampat av alla öppenklasspann och i början även av sprintspannen, så jag funderade på om jag och mina hundar efter detta borde erhålla simborgarmärket. Några kilometer efter start på väg upp för en liten backe, blev jag omkörd av ett snabbt förbipasserande föremål. Trots dess höga fart, kunde jag skönja en ivrigt sparkande man och insåg då att jag redan blivit passerad av Niklas. Ihärdigt fortsatte jag och mina hundar vår simtur och samtidigt som sprintspåret vek av, lyckades jag köra om ett öppenklasspann, vilket gav mig tillbaka en del hopp.

 

Sedan flöt det rätt fint. Hundarna gick bra och jag sparkade allt som oftast. När jag kom till ”Kebnekajse” dristade jag mig även till att spring en del vid sidan av släden, varvat med att helt utpumpad hänga över styrbågen.

 

Jag hade kört en bra stund och trodde väl att det var cirka en mil kvar när jag kom till en vägövergång och frågade vakterna hur långt det var kvar;

-          Ungefär hälften.

-          UNGEFÄR HÄLFTEN?!

Vakterna tycktes roade över min reaktion och jag insåg att 48 km var längre än jag trodde. Jag hade aldrig kört längre än drygt tre mil, så denna resa kändes närmst oändlig.

 

När jag kom ut på Vindelälven hade jag Stig sakta närmande bakom mig. Jag sparkade på och hundarna gick, med tanke på omständigheterna fortfarande hyfsat, men älven tog ju aldrig slut och jag började fundera på om jag lyckats ta mig till Yukon Quest tävlingen. Äntligen kom jag i alla fall slutpumpad i mål, fortfarande vid liv.

 

När söndagsmorgonen kom efter trevligt umgänge föregående kväll, hörde vi att spåren skulle vara avsevärt hårdare. Mycket riktigt. Spåren var hårda och fina och hundarna mina började bra, trots att jag fått plocka bort en hund. Men så efter cirka 2 mil, liksom på en given signal jag ej uppfattade, bestämde sig hundarna för att fortsätta turen i promenadtakt. Dagen innan, när hundarna ej var medvetna om den långa distansen, hade de sprungit någorlunda hela vägen. Men i dag när de insåg hur långt det verkligen var, tappade de väl lusten att springa så långt.

 

I sakta mak tog vi oss framåt och stundtals sparkade jag mer, men insåg snart det meningslösa i det eftersom hundarna inte sträckte ut. Jag hade god tid på mig att beundra naturen längs Yukon floden (läs Vindelälven) samt plocka upp tappade hundsockor. Att jag fann ett par Fulda sockor bestyrkte ytterligare min uppfattning att det var Yukon Quest jag körde. (Fulda är som ni kanske vet huvudsponsor till Yukon Quest).

 

När jag äntligen kom i mål, några sockor rikare, fann jag målområdet folktomt. Detta var faktiskt glädjande för mig, då jag slapp känna skuldkänslor för att folk skulle stå och frysa i väntan på mig. Åke lyckades ändå klocka mig från fönstret, men jag undrar om inte jag var i mål en sekund tidigare än vad som registrerades (vi får diskutera det över en öl nästa år – Åke!)

 

Trots att jag vissa stunder ute i spåret kände både besvikelse och förtvivlan, är jag nöjd med min och hundarnas prestation. Vi tog oss igenom och fullföljde denna min första tävling, tillika längsta tur, trots att jag ej tränat för Yukon.

 

Skämt åtsido vill jag till slut tacka arrangörerna, Vindelfjällens HKK och Råstrand by för en mycket trevlig tävling, där trivsamhet och umgänge värderas minst lika högt som tävlandet i sig. De banansvarig slet hårt för att ge oss fina spår, och det är bara att inse att ibland är John Polmans krafter svårövervinneliga.

                                                                                       Jörgen Naalisvaara

© www.alvarnas.se