Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 35
Besökare: 494072
Unika besök: 397560

Fjälldraget – Ett mandomsprov för killar och tjejer!

 

 

Jaha, Vindelfjällslöpet blev inställt p.g.a. för få anmälda. Jag som tänkte den som avslutning på årets tävlingssäsong. Efter min vinst i Knaften var jag laddad och hade tänkt ge Andreas en match. Men efter beskedet om att tävlingen skulle inställas for luften ur mig. Var det plötsligt slut? Skulle mitt eventuellt sista år som slädhundskörare sluta mitt i mars månad. Det var bara en dag kvar till Offerdalslöpet, så till det hann jag inte förbereda mig.

Jag ringde och pratade med Carl-Johan Waller, en skidåkande vorstehägare från Hot Dogs gänget. Mer eller mindre på skoj föreslog jag att vi istället skulle köra Fjälldraget tillsammans, och C-J var inte sen att nappa på idén. Vi beslutade oss för att köra enbart med mina hundar då de var samkörda och mer distanstränade.

Jag ringde upp min gamla klasskompis från Kiruna, Åsa Lampinen i KBHK som absolut tyckte vi skulle komma upp och köra. Hon berättade om hur kul Fjälldraget är och då jag hade så få hundar (7 st) att köra med undrade jag hur spåren brukar vara. Vid den tiden på året är det oftast fina hårda förhållanden, fick jag försäkrat. Fjälldraget är ju en orienteringstävling med kontroller, men alternativa vägar brukar vara uppkörda med skoter.

 

I alla fall, i all hast beslutade vi att vi skulle köra ”come hell or high water” , en fras som skulle visa sig vara ej helt skild från verkligheten.

Efter inventering av våra respektive hem insåg vi rätt snart att en del utrustning knappast skulle hålla mottet: min släde var ingen tobogga och hade troligtvis för liten slädsäck; varken mitt eller C-J’s tält var särskilt lätt; vi hade inga superkök direkt och min sovsäck beställd från Ellos var 15 år gammal. Vi började dra i några trådar. En fin-fin tobogga släde och Ajungilak sovsäck fick jag låna av Arne. Bosse Lindström vår Hot Dogs lagledare tillika skribent i Magasinet Vildmark, visade sig även han bli en räddare i nöden. Deras tidning hade fått låna ett nytt Hilleberg Nallo 2 GT för att testa. Den fick vi låna om vi lovade att testa den ordentligt. Bosse kände även folk från Utebutiken varifrån vi fick låna ett värstingkök från MSR. Själv fick jag låna Bosses jacka, en ny Klättermusen Grim (värde ca 5500 kr!).

Nu hade vi grejerna, hur var det med oss själva? Jag hade legat med influensan över hela påsken och var fortfarande krasslig och C-J blev förkyld en dryg vecka före start. Nåväl, vi hade bestämt oss, så nu spelade det ingen roll om man var lite krasslig. Vi skulle åka för att prova och ha kul, knappast för att vinna. Även om en bra placering självklart efterlängtades.

 

Dagen D närmade sig och på onsdagen vevade vi igång C-J’s gamla Volvo med destination Kiruna. Min Toyota ville vi inte ta. Nog för att den gick, men då hade vi nog behövt en veckas restid. Förra Kiruna resan med Toyotan på väg till Svenska Mästerskapen fanns fortfarande kvar i minnet, då jag skulle försöka samköra med Arne och Niklas i deras respektive bilar. När jag väl fått in treans växel hade Arne och Niklas försvunnit över horisonten. I Töre kom jag ikapp dom och då hade de redan rastat alla hundarna och fikat klart. Så Volvon kändes roligare att köra och med släp och hundbox som vi fått låna av Andreas & Birgitta skulle det bli rena rama semestertrippen.

I Laxforsen tog Lars & Petra Lindh trots den sena timmen, emot oss med öppna armar. Vi skulle få sova över hos dem natten mot torsdagen.

 

Tidigt torsdag morgon startade vi från Laxforsen på väg mot norska gränsen. I år skulle Fjälldraget ha start och mål i Björkliden med körning grovt sett mellan Riksgränsen och Björkliden.

Vi kom fram till husvagnsparkeringen nedanför slalombacken. En karta med utritade skoterspår hade satts upp. Man fick rita av spåren för hand på den egna kartan. Tuschpenna på karta i skala 1:100 000…en slarvritning och man kunde hamna i bryderier sen ute i vildmarken. Här gällde det att vara noggrann med stadig hand. På kartan hade även dagens kontroller ritats ut.

Sen började vi packa släden. Ett moment vi inte hade provat tidigare. När det var klart insåg jag att vi aldrig fått ner allt i min pinnsläde. Och vad tung den var! Hur skulle detta gå? Jag hade bara sju hundar som skulle dra denna koloss. De flesta andra slädekipage hade kring tolv hundar. Det blir till å sparka, tänkte jag. En stund innan starten, som skulle ske kl. 11:00 nere på Torneträsks strand, åkte vi ner från parkeringen till startplatsen. Vädret var växlande, lite blåst och snöbyar, men rätt OK.

Totalt startade 27 ekipage om två personer i varje. Ekipagen var anmälda i fem olika klasser, fyra tävlingsklasser och en s.k. ”öppenklass” där man fick åka mellan färre kontroller men tid ändå togs. I slutändan blev det en till klass: turklass som innebar att man ”bara” körde. Jag förstod ärligt talat aldrig var, hur, när och varför alla dessa olika klasser bildades. I vår klass, obegränsad fågelhundar (ingick där om man ej hade renrasiga hundar) var tretton lag anmälda men elva startade.

Man stod mer eller mindre i tre startled (ungefär som i Vindelälvsdraget). Vi ställde oss fort närmast det enda rena tjejlaget, bestående av Anja Kero och Cathrine Wiken. Anja hade kört Fjälldraget en gång tidigare medan det var första gången för Cathrine. Men med hennes vältränade långdistanshundar som tidigare under säsongen gått Finnmarkslöpet, skulle det nog inte vara några problem. Några minuter före start stod Anja och lutade sig åt sidan mot sin stav. I ögonvrån ser jag Jonas komma brännande med ett hett 14-spann. Han får svårt att få stopp på spannet varvid ett par av hans hundar sätter kurs mellan mig och Anja…vips så är Anjas stav tjugo cm kortare. I ett mer sansat humör än jag hade varit, plockar hon fram en reservstav. Då går det upp för mig att vi inte hade med varken någon extrastav eller extraskida till C-J. Han lugnade mig bara delvis med att han nog hade med sig silvertejp, lim och ståltråd.

 

Så for den röda flaggan ned, starten gick. Virr varr och lite trassel, men snart körde alla på ett led längs ett skoterspår ut på träsket. Första kontrollen var på en liten ö tvärs över sjön ca sex km norrut. Snart delades fältet i två grupper, en fortsatte längs spåret och den andra vek av lite åt höger. Vi följde åt höger. Lite slalom följde men vi närmade oss ön. Plötsligt vek de främsta spannen än mer åt höger. C-J och jag som ändå är ganska vana vid att orientera oss med karta, bestämde oss för att ta av mer åt vänster. Vi vek av, körde på ett gammalt spår och förstod att vi valt rätt…kul! Strax såg vi oss om och såg att de andra ångrat sig och följt efter oss. Vi körde runt öns udde och såg kontrollen, men nu hade redan den andra gruppen nått dit. De hade kört lite längre men snabbare längs befintliga spår.

Nästa kontroll var uppe på ett fjäll väster om träsket ca en mil bort. Kolonnkörning på sjön, tjugo cm vatten på sjön, tjugosju nedblötta ekipage på sjön. När vi kommit upp i fjällbjörkskogen delade sig spåret. De flesta hade kört rakt upp på fjället men några hade svängt av åt vänster. C-J övertygade mig att ta det vänstra spåret och strax kom vi till en liten tjärn med en kontroll?! Va?! Det var förstås en kontroll för turklassen (eller öppenklassen?). Sen var vi tvungna att vika av från deras spår för att ta oss upp på fjället. Jaha, då var det ett gammalt översnöat skoterspår att följa. Efter en stund hade mina ledarhundar svårt att följa spåret varvid jag stundtals fick gå eller C-J åka skidor framför hundarna. Uppe på kalfjället tilltog vinden, motvinden förstås. Snön piskar i ansiktet! Trött! Ett par nordiska spann hade följt oss. Vi konfererade med Ketil & Paal som kommit ända från Oslo för att köra. De fick spåra nu. De körde med fyra vorstrar och jag blev imponerad av hur bra de gick i snöstormen, inte minst hur duktig ledarhunden var på styrning.

När vi kom upp på en höjd såg vi de andra komma körande från höger, och vi hade faktiskt kört lite fortare än några av dem. Sen ännu brantare uppför och snöstorm mot oss. Fick höra senare att det varit upp mot tjugo sekundmeters stormstyrka i trakten. Klättermusenjackan med suverän huva kom väl till pass.

Keijo & Jukka körde om oss och Keijo tyckte det gick tungt. Det är inte ofta jag hört han säga så, men nog tyckte jag mig se ett flin där under huvan ändå. Själv hade mitt blodsocker fallit till minimum och jag kände mig lessen och kinkig. En macka jag hade lättåtkomlig i släden formligen pressade jag in i munnen på några få sekunder.

Så hittades kontrollen till slut. Vi tog oss nedför fjället. Ett parti där C-J fick koppla lös sig var riktigt brant. Sedan ganska lätt körning. En till kontroll på en sjö och sedan tre km till mål.


Hela gänget kom ovanligt samlat i mål. Vi kom in som total tia, mindre än tio minuter efter ledande Keijo & Jukka. Paret Sandin var tvåa och tjejerna trea. Vanligtvis brukar första dagen avverkas på 2-2½ timme. Nu tog det fyra och en halv timme!                      

 

Tält slogs upp kring sjön. Vattenhål hade borrats upp åt oss. Så fort som möjligt började jag värma vatten åt hundarna. Trots att det var relativt varmt (ett par minusgrader tror jag) var köttet tämligen hårt. Jag var väldigt nöjd och glad åt bensinköket. Det gick snabbt att värma vattnet. När hundarna druckit började jag direkt värma vatten till hundmaten. Under tiden slog C-J upp tältet. Hundarna fick mat, vi fick mat men sen orkade man inte så mycket mer. När vi lade oss strax efter åtta var det fortfarande ljust. C-J slocknade direkt och började låta ovanligt lik min kaffebryggare. Vi tog in Sally (en hund alltså) i tältet. Hon njöt fulla drag och rörde sig inte ur fläcken under hela natten.

© www.alvarnas.se