Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 21
Besökare: 495457
Unika besök: 398812

Nästa dag grydde. Det hade blivit en del kondens i innertaket på tältet, så man fick en hårtvätt så fort man klev upp. Direkt började jag värma vatten till hundarna. Detta skulle bli en tuff dag, sju kontroller spritt på ett ca 160 km2 stort fjällområde. Ändå hade ledningen strukit en kontroll p.g.a. vädret och obefintliga spår. Framför allt kontrollen belägen längst österut högst upp på en fjälltopp gav oss huvudbry. Visste inte när vi skulle ta den och hur. Vi bestämde oss för att ta den näst sist och följa de utritade skoterspåren även om det skulle innebära en omväg.

 

Starten gick och fältet for åt alla möjliga håll. Vårt vägval sammanföll i början med Mats & Tommys, Annette & Michaels samt Åsa & Jannes, så vi följde dem, även om dom rätt snart drog ifrån oss. Nu var det hårdare före och nästan ingen vind. Det kändes bra att leva igen. Hundarna gick bra och jag växlade ledarhundar ibland anpassat efter deras förmågor: Fucken körde jag med då det gick tungt och uppför medan Yoggie som är snabbare, fick gå då det gick lättare. Min förstasäsongshund Slim gick jämt i led. Har aldrig haft en så bra hund.

De fyra första kontrollerna gick problemfritt, med undantag för följande lilla händelse. På väg från första kontrollen åkte vi nedför en liten fjällsluttning. C-J kopplade lös sig, vek av och valde en säkrare väg. Jag följde ett spår jag trodde var från föregående spann. Ni som kört i fjällen vet att allt vitt kan göra att det blir svårt att se hur spåret går upp och ner, gupp och svackor m.m. De fick jag erfara nu för plötsligt försvann de främsta hundarna ned. Jag hade ingen möjlighet att stanna och hundarna försvinner ner par efter par. När wheelhundarna når kanten ser jag att det inte är så högt och de främsta hundarna är redan på väg bort. Det är ingen fara tänker jag, men när jag själv börjar tippa ser jag att det är en lodrät bergvägg på ca en och en halv meter nedåt. Under någon tiondelssekund hänger wheelhundarna i luften, men de andra hundarna fortsätter framåt så det är bara att hålla i sig. Ny turistattraktion kanske: fritt fall med hundsläde! Ned med landningsställen! Hundarna hinner tack och lov undan och både jag och släden klarar landningen tack vare relativt mjukt före där nere.

 

Senare möter vi bland andra Keijo & Jukka som tagit delvis omvänd väg. Efter den fjärde kontrollen får vi lite strul med ledarhundarna ute på Vassejaure. De vill varken vila av från spåret eller följa C-J på rätt väg. Vi blir omkörda av ett par spann. Vi tar en till kontroll och har bara två kvar.


Vi följer vår plan och viker av för att ta ”fjälltoppskontrollen” först. Kör längs ett bra uppkört skoterspår och hundarna springer fort. Men sen när vi ska vika av upp mot fjället finns där inget spår. Vi letar och velar lite i närmare en halv timme innan vi beslutar oss för att orientera oss uppåt ospårat.

Det blir en del problem då mina hundar inte är vana att gå ospårat. Sakta men säkert tar vi oss ändå uppåt. När vi kommit till synes till toppen blir jag tveksam om vi inte kört för långt till höger. C-J står på sig och tur var det för så småningom hittar vi kontrollen. Flera gånger på väg uppåt funderade vi på att strunta i kontrollen och övergå i turklass, men viljan att fullfölja var störst.

Vi kör ner tillbaka i våra spår. Vi törs inte följa de andras spår då vi trodde de kört långt norrut. Efteråt förstod vi hur felaktigt vårt vägval var. Det blev en himla omväg och mycket ospårat så vi tappar MYCKET tid. På tillbakavägen tar vi sista kontrollen och travar sakta framåt. Mycket genomslag så hundarna får aldrig någon rytm.

Vi kommer sist av alla in till dagens etappmål och där hälsar dom oss med att dom är glada vi kom över huvud taget. Vi hade då varit ute och kört i över två timmar och fyrtio minuter. Jag är jätteglad över hundarna, att dom fortsatte jobba och inte lade av.
Roland & Michael som körde i samma klass som vi, hade haft svårt att få hundarna att gå, så dom hade övergått i turklass.

Nu övernattar vi på en sjö på kalfjället söder om Vassijaure. Tält sätts upp över halva sjön. Vi har insett att vi haft med oss lite för lite mat till oss själva. Medan vi körde hade vi bara några chokladbitar och ett par bananer att äta. Nu var vi vrålhungriga och hade bara varsin portion frystorkat. Gissa om vi blev lyckliga när det började serveras grillkorv och bullar kring en eld. Dessutom fick vi Varma Koppen påsar av Kattis & Hans.

 

Till kvällsmål i tältet drack vi upp det sista av vår medhavda Jägermeister. Kanske borde prioriterat lite annorlunda, mat istället för Jäger? Eller…nää! Vi öppnade fram ventilations-(mygg)nätet mot absiden för att få mindre kondens. Denna natt hade vi både Sally och Whiska med oss i tältet. Whiska hade haltat lite under kvällen.
Hundarna trivdes bra i tältet och låg stilla. Sovandet gick bra fram till fyra tiden då en lösspringande hund sprang omkring i lägret. Den sprang runt och retade alla hundar som var på stånglinorna. Ett himla liv! Plötsligt hör jag att Jonas ropar på mig! Jag rusar ut och ser att ena fästet för min stånglina släppt och hundarna börjat trassla ihop sig. Förmodligen har alla dragit åt samma håll samtidigt, när den lösa hunden retat dem. Jag lägger mig igen och C-J vaknar aldrig av kalabaliken. Ingen får fatt i den lösa hunden som troligtvis kommit vandrande nerifrån Vassijaure, så natten fortsätter med evigt skällande.

 

Nästa morgon är Whiska fortfarande öm, så hon får åka skoter och bil till Björkliden. Starten går och då ledningen strukit en kontroll även idag, blir det snörrätt körning till Björkliden, med bara två kontroller. Det här ska väl inte bli så farligt, tänker jag. Ack vad jag bedrog mig. Vi körde från nära Låktatjåkka järnvägsstation upp till Låktatjåkkastugan. Ni som varit där vet att det är en riktigt j-a jobbig stigning. Sjuhundra höjdmeter på fem kilometer och bara nån enstaka skoter som kört upp spår framför oss. Ni kan tänka er att det är tungt. När det dessutom på de högre höjderna kommer snöblåst mot oss, blir det än värre. Det gick sakta sakta. Jag gick bakom släden och knuffade och vid ett par tillfällen gick det lättare för C-J att ta av sig skidorna och gå. Nu körde vi alltså med sex hundar och det var ungefär sex för få. Men alla hundarna slet och jobbade otroligt bra. Roland & Michaels hundar hade börjat gå rätt bra igen då det tunga spåret passade dem bättre.


Denna dag körde alla samma sträcka, även de i turklass. Så betänk också hur tungt det var för dom som körde med en eller två hundar. Mikael & Inger från Umeå BHK gjorde det bra, när de tog sig över fjällpasset med sina två riesenschnauzer. 
När vi väl kom upp till Låktatjåkkastugan var vi helt slutkörda, men nu var det bara utför. Nu var det dock väldigt dålig sikt, men som tur var, var det bara att följa det utstakade spåret. Nu gick det undan nedför. Snart kom vi ikapp Örjan & Lena som kört om oss tidigare. Kjetil & Paal körde om oss och hade bra fart, men dom hade tyvärr missat en kontroll dagen innan och fått gå över i turklass.
Nerför slalombacken och sedan i mål. Gud så skönt! Vilken känsla! Vi hade klarat det! Jag kramade om hundarna och blev rörd till tårar av hur bra dom hade kämpat. Vi firade med lite cigarr och fick smörgåsar och kaffe av Björns mormor?! Vilken härlig familj!
Björn & Micke som förresten körde fel några hundra meter före mål och höll på att köra nedför den stora branta slalombacken! De körde ändå starkt och kom in på en total fjärdeplats. Mats (som körde för första gången) & Tommy vann drygt fem minuter före Annette & Michael. Keijo & Jukka blev trea och Åsa & Janne körde med sina tre hundar in på en beundransvärd total femte plats.

 

Packa in allt i bilen och fara till Kiruna. Vi satt i bilen och summerade. Även om det varit väldigt slitsamt så var det här bland det bästa vi gjort. Vi kom tillbaka till Lasse & Petra och till deras efterlängtade dusch. Sedan var det prisutdelning med bra priser och tävlingen avrundades så småningom med en fest med mat, dryck och livemusik. Även om man var rätt sliten livades stämningen upp med diverse lekar, och sent på kvällen när bandet började spela AC/DC låtar, ja då var stämningen på topp.

Vi fick sova även denna natt hos Lasse & Petra och fick på söndag morgon en rundvisning i kenneln. Sedan bar det av ner mot Umeå, vilket var som att resa framåt i tiden ty när vi for var familjen Lindh på väg ut på slädhundstur medan knappt nån snö alls fanns kvar längs kusten.

 

 

Summering:

Det är en otrolig känsla att ha genomfört Fjälldraget. Att det var en tuff årgång gör nog känslan än mer påtalande. Björn som kört Fjälldraget sex gånger förtalte att det här var i särklass den tuffaste. Jag kommer att minnas förstås den tunga snöstormen, den långa slitiga andra dagen och den fördömda stigningen sista dagen. Men framför allt kommer jag att minnas dom roliga händelserna, att köra ute på fjället tillsammans med alla de andra. Jag kom även så mycket närmare mina hundar efter den här prövningen tillsammans (känns förstås tungt då att jag ska sälja dom, men det är en annan femma). Det var också så otroligt kul att lära känna alla dessa trevliga människor där uppe.

 

Det jag lärt mig som jag skulle göra annorlunda är att ta med mer mat samt köra med fler hundar (10-12 vore nog lämpligt). Bör nämnas dock att om föret hade varit hårt hade antalet hundar inte varit lika utslagsgivande.

 

Slutligen vill jag rekommendera fler att köra Fjälldraget. Det är en otroligt rolig och lite annorlunda tävling. Jag kan garantera att ni inte ångrar er, eftersom jag trots de tuffa förhållandena detta år , inte ångrar mig det minsta.

 

Jörgen Naalisvaara

 

© www.alvarnas.se