Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 13
Besökare: 495449
Unika besök: 398804

Vad har jag lärt mig av att leva med en slädhundsförare?

 

Jag har lärt mig ett stort antal nya ord och förkortningar som jag tidigare inte visste fanns, jag har lärt mig att wheelhunden har ben och inte hjul som man kan tro och jag har lärt mig att det finns nå´t som heter höstträning. Höstträning är något som varje slädhundsförare hänger sig åt med stor energi. Med stort intresse följer en sann musher sina egna och andras träningsdagböcker som beskriver den årstidens möda att utöka distans och fart i spannet.

 

Jag brukar titta på när Arne sliter med hundar, linor och fyrhjulingen – sen brukar jag gå in och vila mig i form.

 

Jag har lärt mig att bakom varje litet spann står en vältränad musher och sparkar sig fram. Jag har den här vintern tittat på de som är bäst i Sverige på att sparka sig fram – jag undrar nu – vad har dom hundarna till? Bakom varje stort spann står en musher som inte behöver sparka – så ofta i alla fall. Det verkar bekvämare att inte sparka men då måste man ha fler hundar och fler linor. Linor är fascinerande saker. En slädhundsförare som vi bor granne med har lärt mig att om man utökar antalet hundar framför släden från fem till åtta så ökar även antalet linor och då även linornas möjlighet att trassla. Det besvärliga är att trasselmöjligheterna verkar vara oändliga vid större antal linor. Svett eller lintrassel?

 

Ledarhunden, -arna. Viktigaste detaljen för att få mushern att förflytta sig från A till B. Utan ledarhundar ingen slädtur. Utan bra ledarhundar ingen kul slädtur. En av ledarhundens viktigaste egenskaper – förutom att dra och kunna svänga på kommando – är att kunna bajsa utan att stanna. Jag vet inte hur man tränar in det men jag vet hur mushern låter när en hund inte klarar det – man kan tappa många placeringar medan man står och väntar på att ledarhunden ska bli klar.

 

Jag har också lärt mig att på slädhundstävlingar är det roligast att vara på bilparkeringen, för det är där det händer. Efter att ha fullgjort uppdraget som handler och släppt iväg den egna slädhundsföraren på en tur, kan man lugnt gå runt och titta på när andra sliter för att bli klara för start, man kan vara ”hangaround” hos någon med snygga hundar, man kan fascineras över att vissa spann är så homogena att det ser ut som om ett tåg susade fram och man kan få förmånen att vara handler åt andra. De senaste tävlingarna har jag sett ett antal kända hundar, hjälpt andra att starta och träffat massor med trevliga människor på parkeringen.

Nu undrar jag bara hur är det att vara på spåret?

 

Det finns några oändligt viktiga tillbehör i slädhundsförarens liv har jag lärt mig, termometern som anger utomhustemperaturen – oumbärlig. Väderleksrapporten för de kommande dygnen – ska det aldrig bli snö? Ovanligt i augusti men hoppet är det sista som flyr. Till sist det allra viktigaste tillbehöret – pannlampan! Hur många pannlampor kan man ha utan att tappa räkningen? Hur många sorters pannlampor finns det? Förutom hundarnas selar, dom är många, finns det bara en sak som vi har så mycket av att man kan räkna det i dussin och det är pannlamporna. Den stora, den lilla, den med koncentrerat ljus, den med stor ljusspridning, den som är specialimporterad från USA och den billiga från Bäcklunds. Det märkliga är att vår granne – slädhundsföraren – han har samma intresse för ljuskällor och ljusspridning som min sambo, tillsammans kan dom kandidera till Guiness rekordbok på temat ”flest pannlampor år 2006”.

 

Alla dessa lärdomar har ännu inte fått mig att överge skidorna och den nordiska stilen för att ta mig fram över snön – men man vet ju aldrig vem som är handler nästa säsong.

 

Trevlig vår och sommar! Önskar vi i Häggnäs.

Eva Siewertz

 

© www.alvarnas.se