Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 8
Besökare: 495443
Unika besök: 398798

Hundkörningens essens

(eller: Hur jag blev ensamstående och asocial, men fann ut det positiva med snöskoter).

 

Författare: Jörgen Naalisvaara

Publicerad i ÄDHKs klubblad nr 19 april 2000

 

Nu var säsongen mer eller mindre slut, även om vissa mer resursstarka och mer naturromantiska än undertecknad, vill hävda att den precis börjat. Visst är fjällturer underbara naturupplevelser men för en pojk som jag, uppväxt i Norrbottens djupa urskogar utan varken fjäll, hav eller åkermarker, känns de öppna vidderna något främmande. När det inte finns tjärved att göra upp kaffeeld med, då får det lika gärna va.

 

Nä, då trivs jag bättre med att ta några korta skogsturer eller köra in unghundar. Ur klimatiska aspekter måste ändå sägas att fjällen vid denna tid är bättre än kustlandet. Att köra hund är inte det lättaste när snötäcket består av ett 60 cm tjockt lager vatten med enstaka snökristaller. Ni som har sett mina hundar förstår att detta snö-(vatten)djup vida överstiger mankhöjden på de flesta av mina hundar, med följden att de likt ett spann jättelika gräshoppor får hoppa fram längs ”spåret”.

 

Häromdagen tänkte jag ta mig en tur på 3-4 mil. Jag var ute i en timme och hade då kört 3 km! Min skoterförsedda granne måste ha tyckt väldans synd om mina hundar, för strax efter att jag kom hem for han iväg och körde fram och tillbaks som en jojo. Så nu har jag, om än ett kort men i alla fall någorlunda framkomligt spår att träna unghundar på.

 

Det känns ändå faktiskt lite skönt nu när man inte far iväg ut på träningstur var och varannan dag. Jag säger inte att träningen är något jag känner mig tvingad till. Det är otroligt kul att träna hundarna och se hur de blir bättre och bättre. Att prestera bra resultat på tävling är den största drivkraften, tävlingsmänniska som man är. Men efter 8 månaders körande i ur och skur, känner man sig lite less.

 

En period i höstas var särskilt karaktärsdanande för mig. När jag barmarkstränar, lastar jag hundarna i min hundbil och kör bort några km innan jag kan träna. I september i fjol stod Toyotan på verkstaden i 2 veckor. Jag var ju tvungen att träna, så det var bara till att lasta alla 9 hundarna in i Volvo 244 och fara ut. Det gick väl bra, men efter att hundarna sprungit i lera och vattenpölar var det inte lika roligt att släppa in dom i bilen igen. Hela kupén, inklusive vindruta och tak, vart sprayad med lera. I det läget kändes det skönt att vara så fattig att man inte haft råd med en fin bil. Fast då hade väl å andra sidan inte Toyotan behövt hamna på verkstaden över huvud taget.

 

För en nybörjare som jag undrar man ibland va f-n man gett sig in på? Kurskamrater och övriga jämnåriga boende i stan ringer inte så sällan och försöker övertala en att följa med ut på krogen.

-          Nää, jag ska ut i regnet och leran för å höstträna. Det är ju tävling om ett halvår.

Deras oförstående blickar har alltmer utbytts till ett uppgivet överseende för mitt, i deras ögon patetiska liv. Så när de beskriver den där tjejen de träffade på Corona, försöker jag till något svalt intresse beskriva min ledartiks ledarhundsegenskaper.

 

Nå, visst är det ett speciellt liv vi lever. Men när vi står där vid Pärleporten hos Sankte Per och ser tillbaka på livet, tror jag inte det är jag som är missnöjd. Dessutom finns det väl inget som säger att man inte kan ta ledigt ett tag och följa med kompisarna på Rex eller Corona eller göra något annat ”vanligt”. Men oftast när de andra i sällskapet sitter och skapar nya kontakter, kommer jag på mig själv med att fundera över vem jag ska köra i led i morgon eller så försöker man utan nämnbar respons, informera om hur lustigt det är att krogen man besökt har samma namn som en av draghundsportens mest kända ledarhundar.

 

Nä, som hundkörare tror jag man lätt tappar intresset för mycket annat, förmodligen beroende på att det är en j-ligt rolig syssla. Vi är väldigt lyckligt lottade som lever våra hundliv. Jag har hört många ”vanliga” människor säga att dom skulle vilja leva på det viset, men inte vågar ta det steget. Och det är nog klokt att sig en ordentlig funderare innan man ger sig in på detta. För det ska sägas att via har ett stort ansvar. I denna aktivitet har vi inte bara oss själva att tänka på, utan även våra kära hundar som är så beroende av oss. Vad som än händer, måste vi se till deras bästa.

© www.alvarnas.se