Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 42
Besökare: 494079
Unika besök: 397567

En lång tur

 

Författare: Åsa Fjällström

Publicerad i ÄDHKs klubblad nr 15 april 1999

 

Nå´n gång under en träningstur i höstas blev det prat om Femundlöpet. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att köra.

 

Råd och hjälp med träningen fick jag av Kent Nilsson som brukar köra löpet. Hade det inte varit för honom skulle jag inte ens kommit på att jag skulle prova. Varför kör man långdistans, det var det jag ville veta. Tanken med att åka var att ta reda på det.

 

På vägen ner till Röros snöade det mer och mer. När vi var framme var det full snöstorm. Inte kändes det som om jag ville ut och köra hund i det vädret. På fredag kväll var det förarmöte, först då insåg jag att det var en stor tävling. Vi hade mötet på hotellet i stan och satt packade som sardiner i en burk. Den som talade använde mikrofon och en stor overheadapparat. Innan vi åkt hade Kent fixat kartor åt mig. Man måste ha två kartor för att få med hela spåret. Reglerna är lite speciella under löpet man allt sånt kom fram under mötet. Det bästa med tillställningen var fri tillgång på pizza.

 

Lördag kl 11:00 gick första start. Vi startade med en minuts mellanrum. Jag var en aning nervös eftersom jag var utan handler. Vi skulle köra ut mellan alla bilar. Norrmännen tar sannerligen publikens intressen väl tillvara, vad sägs om en vass kurva ca 50 meter från start och sedan ett par ”90 gradare” mellan skyltfönstren. Stan var full med folk som vinkade och önskade oss hundkörare god tur. Stadskörningen var rolig, lite Iditarodstämning.

 

Första delen av löpet gick över sjöar och genom fina tallhedar. Omgivningen påminde lite om Ammarnäs tycker jag. Efter ca 4 mil kom vi till Langen där omstarten var. Ett datorprogram räknade om tiden så att man skulle starta där man hörde hemma i kön. Ibland startade flera samtidigt. Det kändes ovant att höra norrmännen prata vid bordet där vi åt. Vi var bara 5 tjejer på hela löpet, tydligen undrade de vem jag var då de räknade tider.

 

Lustigt nog hade några av oss svenskar kört lika. Anders T, Kent N och jag fick starta i samma turordning med en minuts mellanrum. Tilläggas kan att sedan körde dom ifrån mig så det rök.

 

Mitt enda mål var att fullfölja löpet så jag kände mig inte stressad. Vi körde ut från Langen strax för kl 18:00, det hade blivit mörkt. Jag hade tagit för få batterier med mig och försökte snåla på lyset. Först körde vi tillbaka efter ungefär samma spårsträckning. Vi svängde av sedan och körde upp för en mördarbacke. Nå´n gång då o då blev vi, med vi menar jag mig och hundarna, omkörda av någon supernorsk med sprintsläde och träningsoverall. Jag tröstade mig med det gamla ordspråket att sakta kommer man långt. När dräparbacken bar slut blev det bättre körning genom Grådalen där de få byborna hade tänt snölyktor vid spåret. Hundarna var pigga så vi körde om några som tröttat ut sig i backen.

 

Framme vid första vilan i Tufsingdal träffade jag Kent, vi passade på att gå in och äta mat. Nu började tröttheten komma, alla såg mer eller mindre flummiga ut. Kent drog ut på spåret en timme före mig. Vid midnatt gav jag mig av, det blev kallare hela tiden. Hundarna var så pigga så jag kunde inte sparka heller. Kylan blev allt mer outhärdlig då kläderna var råa. Nå´n gång då o då kollade jag klockan för att inte missa snacksningen. Spåret gick ut på en stor sjö, nu frös jag. Öppet vatten glittrade till i månskenet och jag tänkte fy --- för att hamna där. Vägen kändes lång, kall, ensam och jag längtade efter en backe. Tillslut bestämde jag mig för att byta till torra kläder samt försöka springa mig varm. Mitt i allt elände tittade stjärnorna fram mellan träden, vilken vacker natt.

 

När vi nådde Femundtunet där långvilan var, kom Björn en dalakille som var handler åt en annan svensk. Hjälp till förarna är otillåtet men det betyder mycket bara att någon pratar med en och kommer med uppmuntrande ord. Man måste skärpa sig och vara positiv Att sova på stengolv med tjugo karlar som snarkar i stereo är svårt, särskilt utan öronproppar. Så mycket sömn blev de ej. I stället siktade jag på middag. Inne i serveringen såg det ut som på världens röjarkrog. Rökdimmorna var täta, en och annan sov över bordet. Hade tänkt åka ut vid 13:00 på dagen men hundarna såg inte ut att vilja vara med på bild. Alla jag kände hade åkt och jag visste inte vad att göra. Hundarnas ben var svullna, dom ville inte stå, stela var bara förnamnet. Några erfarna norska förare hjälpte mig att se över hunderna. King fick stanna.

 

Med sju hundar i spannet startade vi den långa färden på ca 12 mil tillbaka. Efter mycket funderingar hade jag kommit fram till att köra utan vila på hemvägen. Det blev kallare och kallare. Till min stora förvåning kom hundarna igång och vi körde om ett flertal spann. Det blåste lite lätt på fjället, vips var vi i Tufsingdal. Kändes rätt läckert att köra förbi alla som var tvingade att stanna och vila. Kraften i spannet hade avtagit och de sista fyra milen blev ett tufft uppdrag. När ca en mil återstod pajade pannlampan, hade ingen extra heller. Hundarna var trötta och linorna trasslade. Över den sista sjön var det så kallt att det värkte i ögonen, allt blev dimmigt. På slutet av tävlingen är det ett antal rullstensåsar man korsar dvs stora branta backar, rena psyktestet. Eftersom lyset strejkat såg jag inte att hundarna tog fel väg. Milda makter jag hade kört rätt långt då jag upptäckte det. Försökte gå tillbaka och sparka i plogkanterna för att hitta avfarten, det var helmörkt. Tillslut stannade vi och jag koncentrerade mig på att laga lampan. Ett under hade skett. Trots att jag totalt oteknisk så funkade den efter lite mekande.

 

Att få igång ett parkerat hundspann hade jag hört talas om av erfarna hundförare att det hör till den svåra skolan. Nu skulle jag få ett smakprov. Hundarna vägrade lämna plogkanten. Jag fick slita och domdera. Ibland hägrade tanken om att ge upp. Jag sprang bredvid den tröttaste hunden och höll upp honom i selen. Aldrig mer ringde det huvet, aldrig mer.

 

Äntligen mål!!!! En norrman frågade mig om jag hade haft problem. Svaret blev: Nästa år ska jag ha två pannlampor.

 

Om jag klarar den här tävlingen så kan vem som helst köra den. Det var en mycket välarrangerad tävling med mycket kul runt om kring. Prova långdistans, det ger möjlighet att lära mycket om hundkörning och om sig själv.

 

Ha en fortsatt trevlig vinter alla mushers,

 

HÄLSNINGAR FRÅN ÅSA FJÄLLSTRÖM!

VINDELFJÄLLENS HKK

© www.alvarnas.se