Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 40
Besökare: 494077
Unika besök: 397565

Missar man minns

 

Det var länge sedan vi läste några nya ”missar man minns” men jag är helt övertygad att hos många av oss finns en hel dylika i minnenas gömslen. För att fylla glappet innan ni överöser mig med nya tabbar så ska jag redovisa några av mina egna. Av någon anledning så är det också oftast så att dessa är en bra bit tillbaks i tiden. Om detta då beror på att det är lättare att göra tabbar när man relativt ny i gamet kan man fundera över. Många tabbar har en tendens att göra kroppsligt ont och människan har en viss förmåga att inte vilja återupprepa detta. Detta gör att när man nästa gång är i samma situation gör vad man kan för att detta inte skall återupprepas. Och ju längre man håller på desto fler tabbar undviker man att göra och så småningom finns det inte längre några kul grejor att berätta.

Det kan också vara så att ju längre tiden går desto roligare verkar incidenten. Man glömmer det pinsamma och faktiskt: - Det kunde ha varit värre! Jag är ju här och kan berätta om vad som hände.

Jag ska här berätta om några incidenter som egentligen har samma tema. Dvs. de utgår från hundkörningens regel nummer 1: - Tappa aldrig spannet! Om denna regel kan man säga att det finns många olika aspekter. Den utgår egentligen från den kunskapen som säger att det är ditt ansvar att ta hand om dina hundar. Och om du tappar spannet så kan i princip vad som helst hända med hundarna. Och det vill du inte, eller hur? Så det får hellre göra ont på dig än att det gör ont på hundarna. Och förresten, glöm det där med att ropa efter spannet så att ledarhundarna vänder spannet tillbaka till dig. Det förekommer i filmen ”Spirit of the wind” om Georg Attla men inte hemma hos dig.

Några andra faktorer när det gäller att inte tappa spann är årstiden och storleken på spannet. När det gäller årstider kan man bara säga att det gör ondare på grus än snö. När det gäller storleken på spannet så är det väl tämligen självklart. Ett fyrspann i lössnö tvärstannar om du händelsevis skulle ramla omkull men ett 14-spann på skarföre märker inte ens att en 80-kilos karl ligger och studsar bakom släden. ”ont, det gör ont”.

Den första händelsen utspelade sig för si så där 15 år sedan. Jag hade då 4 egna hundar (siberians) som jag körde släde med på vintern. Men höstträningen sköttes då med en sparkcykel. Ni vet en sådan där som vi använder på Rullatorkoppen. Väger kanske 8-10 kilo, har en obrukbar frambroms men kompletterad med en bit skotermatta i några repstumpar så att man kan minska farten. Dock finns inga sådana finesser som parkeringsbroms och är de inte modifierade så är också markfrigången tämligen begränsad vilket gör att man är hänvisad till skogsbilvägar. I dagsläget skulle man väl förmodligen fundera mer än en gång om man gav sig av längs en stenhård skogsbilväg med 4 hundar men dels var man yngre (och dummare?). Hundarna var kanske inte hellre de allra mest galna. På den tiden bodde jag i Ersmark utanför Umeå och träningen försiggick i huvudsak på en skogsbilväg runt en sjö som hette Bäcksjön.

Just den här kvällen hade jag fått låna två hundar till från en kille som hade varit till Kiruna och köpt hundar av Conny Bergström. Det var två stycken Alaskan huskies som inte alls var så stiliga som mina siberians. Bruna och svarta var dem och gick faktiskt att ha lösa utan att de sprang bort. De var hårt inavlade alaskans efter Connys Alaska-importer Amos – Thunder.

Utan någon högre grad av eftertanke tog jag med dessa grabbar (Brad och Tambo, tror jag att de hette) till mitt vanliga träningsställe. Riggade upp sparkcykeln, förlängde linorna så att jag fick en 6-spannslina och började sätta in hundarna, Inka och Spear, Kyuk och Niak, Brad och Tambo. Vägen vi skulle köra på var en tämligen välkörd skogsbilväg som saltades så att de blev en ganska så hård yta, vilket naturligtvis också innebar bra fart på hundarna. Så gav vi oss av och hej bara vad det gick. 6 hundar gav rätt bra fart på sparkcykeln och det var inte riktigt så att skotermattan bet i underlaget. Nåväl, så länge som det gick rakt framåt var det inga problem och min lilla pannlampa förstärkte fartintrycket där den fladdrade över hundarna och vägen. Så småningom kom vi till slutet av vägen och då började jag faktiskt att fundera lite. I vanliga fall brukade jag bara köra runt på vändplanen och sedan återvända till bilen med en viss reducerad fart. Men nu kändes det väl inte riktigt som att jag hade full kontroll på situationen. Nåväl, friskt vågat. Och hör och häpna, när vi kom in på vändplanen gjorde Inka precis det som jag sade åt henne. Dvs. svängde först höger och sedan vänster så att hela ekipaget kom runt. Men vad hände nu då? Eftersom spannet var en hel del längre än vanligt så hade Niak klivit över stamlinan och var nu på samma sida som Kyuk. Och eftersom jag visste att detta förhållande inte brukade ses med blida ögon av Kyuk insåg jag att jag måste göra en insats. Sagt och gjort, jag gjorde som vanligt, dvs skrek åt dem och klev allt jag kunde på skotermattan. Inka och Spear som hade varit med om detta förut bromsade in och de andra stannade av bara farten. Kort vilopaus, tänkte de. Jag hoppade av, la omkull cykeln (ingen parkeringsbroms om ni kom ihåg), sprang fram till Niak och ryckte honom över på rätt sida. När jag nu skulle återvända till cykeln dök det där mantrat – tappa aldrig spannet – upp i minnet. Så jag högg tag i stamlinan och medan jag med bestämd röst uppmanade hundarna att stå still arbetade jag mig bakåt mot cykeln. Men i detta ögonblick bestämde sig de två galna alaskans att det fick vara nog. Och med ett kort skall fick de alla sex hundarna att kasta sig framåt och börja springa. Sparkcykeln kom som skjuten ur en kanon och slog undan fötterna för mig. Men någonstans där i hjärnhalvorna fanns det något som sa: tappa aldrig spannet! Så min högra hand slöt fortfarande krampaktigt runt den sista biten av stamlinan. Detta tyckte i och för sig inte hundarna spelade någon roll, de fortsatte ändå i full karriär efter vägen med mig hängande i gruset. Och för att spä på intrycket av hjälplöshet så försvann naturligtvis pannlampan i samma veva. Så där låg man alltså och släpade efter ett 6-spann på en grusväg i mörkret. Så småningom verkade det dock som att hundarna tyckte att det var lite besvärligt att ha både en sparkcykel och husse släpande efter sig så efter en hel del kraftuttryck så stannade ekipaget tillräckligt länge för att undertecknad kunde släpa sig tillbaka till cykeln, få upp den på rätt köl och fortsätta i totalt mörker till bilen. Även det är en upplevelse, att studsa fram på en sparkcykel i mörker och hoppas på att hundarna har koll på läget eftersom man själv definitivt inte har det.

Vad kan man då lära av detta? Det gör rätt ont att släpas på grusväg. Ett år framåt hade jag dessutom problem med att lyfta högerarmen högra än axeln. Men kanske framför allt: Bedöm situationen innan du ger dig av. Är det klokt att köra 6 hundar framför en sparkcykel på grusväg när du dels inte känner två av dem och dels inte riktigt vet hur du ska vända? Och framför allt: Inte har den blekaste chans att stanna.

Den andra händelsen jag ska berätta om utspelar sig några år senare. Jag hade skaffat fler hundar och behovet av en större träningsvagn var oundvikligt. Och eftersom mina svetskunskaper är rätt obefintliga så gick jag samman med en kompis för att konstruera en bättre vagn. (Av hänsyn till honom själv och hans familj ska jag här undvika att avslöja hans namn.) Skapelsen som så småningom tog form hade tre hjul. Framdelen bestod av en mopedframgaffel som svetsades fast på en ram. Bakdelen bestod av två skottkärrehjul som bromsades genom två klackar som trycktes mot hjulen. Hyfsat bra effekt men en stor förbrukning av däck. För att motverka detta konstruerades också en fartnedhållande broms som bestod av en bit skotermatta som hängde under vagnen och påverkades via en fotpedal. Vagnen kompletterades med en sittlåda som vid behov kunde fyllas med betong för att tynga ner ekipaget.

Sagt och gjort, äntligen skulle ekipaget provas. Trehjulingen och hundarna fraktades en bit utanför Degersjö där jag nu bodde. 8 hundar spändes framför vagnen (det var ju en rejäl vagn gentemot de jag hittills tränat med) och stamlinan sattes fast i en fastsvetsad ögla på framgaffeln. Och så gav vi oss iväg. I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att ekipaget var lite nervöst att styra. Stående ställning gav en rätt hög tyngdpunkt och framgaffeln hade ingen större tröghet. Efter två kilometer kom jag fram till en T-korsning där jag skulle svänga 90 grader vänster. Jag bromsade farten genom att ställa mig på fotpedalen som reglerade skotermattan och försökte burka mig genom kurvan. Men det var nedförsbacke, hundarna var pigga och vi hade rätt bra fart genom kurvan. Och då hände det. Fotpedalen slog med kraft i en stor sten på vägen, framgaffelns svetsningar i ramen brast och jag som höll i styret slog en framlängesvolt när framgaffeln separerade från resten av vagnen. Men ni vet väl vad som finns inetsat i hjärnbarken? Just det, tappa aldrig spannet. Så jag höll fortfarande ett krampaktigt tag i styret när det släpades fram efter de 8 hundarna. Pannlampan hade naturligtvis gått i kras så detta försiggick i mörker och framför allt: jag hade ingen aning om vad som hade hänt. Pang, bom och så låg jag och släpade där i mörkret. Så småningom återupprepade sig historien. Nämligen att hundarna tyckte att det var lite besvärligt att både släpa på en mopedframgaffel och en vilt skrikande husse. Farten avtog och så småningom kunde jag släpa framgaffeln runt ett träd i diket. Med uppbjudande av mina sista krafter lyckade jag också dra hundarna bakåt så att jag kunde fästa stamlinans karbid runt trädet och i sig själv. Så återstod bara att treva sig fram i mörkret, försöka förstå vad som hänt och söka sig tillbaka de två kilometrarna till bilen (det här var före mobiltelefonens tillkomst, ungdomar!). Det var spännande att ta sig tillbaka till hundarna men tack och lov stod de fortfarande rätt uppställda och väntade på att få fortsätta.

Vad kan vi lära av detta, då? Att kolla kompisens svetsfogar bättre? Ja, kanske det. Men kanske ännu hellre att inte ladda på med så stort spann när man inte är säker över förutsättningarna.

Tänk före, är väl ett bra uttryck i dessa sammanhang. Och … grus gör mer ont än snö.

 

Kör säkert

 

Arne Nylander

© www.alvarnas.se