Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 44
Besökare: 494081
Unika besök: 397569

Misstag och missöden

Av Birgitta Renöfält

 

Det går väl egentligen emot en hundförares natur att tala om sina misstag men jag skall ta bladet från munnen och delge er ett par av mina och min kära makes bravader.

 

Det är väl ganska allmänt känt att ingen av oss har något vidare lokalsinne. Det är snarare regel än undantag att våra turer inte alltid blir som vi tänkt oss. Vid närmare eftertanke har jag nog varit vilse lika ofta som jag kört rätt. Detta händer VARENDA gång jag skall prova ett nytt spår, ja det händer faktiskt varenda gång jag skall köra ett spår som jag inte kört minst tio gånger förut. Det spelar liksom ingen roll hur välmarkerat ett spår än är. Det är förunderligt hur ny välden kan te sig varenda dag.

Detta gör ju i och för sig att man får se en rad spännande platser. Bl.a tror jag att jag besökt varenda gårdsplan i hela Vindel-Ånäset för att hitta igen det ”MNNMN ” sjumila spåret. Det är ju bara en tre meter brett pistat skoterspår. Väldigt likt en plogad traktorväg förresten. Lätt att missa.

För att inte tala om alla de gånger jag upptäckt att det spår jag tror mig följa slutar helt abrupt i en tät ungskog. Ofta ger jag inte upp i tid utan fortsätter glatt ända tills varenda hund snott in sig i en liten tall eller björk. Tur att man oftast kör sexspann. Det är svårt, men inte omöjligt att vända spannet då. En viss färdighet i handarbete krävs dock för att reda ut den makramé som bildats av alla linor, träd och hundextremiteter. Lugna hundar är ett måste.

 

Andreas turer har mera prägeln av äventyrslusta och upptäckarglädje. Han tröttnar på ett spår efter att ha kört det en gång, varför han ständigt är på jakt efter nya marker. En GPS är ett mycket användbart redskap i sådana situationer. Man ringer sin fru, uppger koordinater, och hon kan hitta igen positionen på kartan (naturligtvis ligger kartan alltid i ”den andra slädsäcken eller i den andra jackan”). Voilá, du har bara fem mil hem om du fortsätter här, eller tre om du vänder.

 

En av hans mera minnesvärda turer var när han bestämde sig att följa Vindelälven nedströms. Frågan var bara var man skulle köra upp för att komma på spåret som bar hemåt? Andreas hittar ett fint skoterspår att följa. Lite konstigt är det att spåret går igenom ett par stora gallergrindar, men ett spår är ett spår. Ännu konstigare är det att spåret går upp för en hög brant. Plötsligt försvinner hundarna på andra sidan branten och kvar på krönet står Andreas förtvivlat bromsande i det som utgör kanten till en av slam-deponierna vid reningsverket. Ankaret hann han sätta i sista stund och ute på den lindrigt tillfrusna bassängen står hundarna och mumsar - ja, just det, SKIT! Inte tänker dom lämna detta paradis av godsaker bara för att husse försöker få dom att vända. Andreas ber en stilla bön att dammen skall hålla och får snällt tassa ut på bassängen för att vända spannet. Det gör den nu som tur är. Han fortsätter sin tur glatt vinkande till den något förvånade reningsverksarbetare som sitter och kurar i sin barack. Det kan jag säga, hundarnas tassar och andedräkt luktade inte hallontårta då de kom hem.

 

Ett minne som jag vårdar i hjärtat är den fjälltur i Ammarnäsfjällen som jag gjorde tillsammans med Andreas, Holger, Åsa Fjällström, Arne med familj och Kent ”Dragråttan” Nilsson. Kent hade en JÄTTESTOR tobogga och den skulle han och jag köra tillsammans. Storspann alltså. Första etappen fram till Rävfallstugan gick utmärkt. Sen skulle vi ut nästa dag med hela vårt tolvspann. Grejen var att det var en avsevärd mängd fjällbjörk som kantade spåret ut från stugan. Och utför gick det. Naturligtvis hade det varit smartast att placera släden i en något mera öppen terräng men vi laddade glatt in elva hundar precis i början av backen (Arnes skeptiska blick borde kanske ha sagt oss något), strax innan en liten knix. Nassja, som hade blivit lite halt dagen innan fick åka släde. Det ville hon INTE. Jag hade all möda i världen att hålla henne i säcken. Vid första närkontakten med fjällbjörk flög jag och Nassja av. Vid andra flög Kent och vid de följande förvandlades släden till en pinnhög. Och när jag säger pinnhög menar jag det i bokstavlig mening. Som tur var fastnade denna pinnhög i en robustare liten fjällbjörk och spannet blev stående utan skador. Jag tittade på högen och blev nästan gråtfärdig. Skulle turen ta slut redan innan den börjat? Men Kent lät sig inte nedslås. Det är fantastiskt vad den mannen kunde åstadkomma med yxa, snören och fjällbjörk. Efter en stunds trixande var släden i körbart skick igen. Inte så vacker kanske, men originell och fullt körduglig. Efter en bit körande i hyfsat öppen terräng var det åter dags att tråckla sig igenom fjällbjörkskogen, uppåt denna gång. De delar som inte bytts ut vid förra kraschen såg sin baneman i dessa fjällbjörkar. Tillslut hade vi en släde som bestod av medar (det var rejäla doningar på den släden) glidplan och fjällbjörk. Gissa om det kändes skönt att komma upp över trädgränsen den gången.

Glatt samspråkandes på varsin mede stod jag och Kent och njöt av att vara på fjället och slippa fler närkontakter med björkar, när vi hörde Andreas hojta bakom oss. Men vad var det för konstig avlång tingest han viftade med? Det såg ju precis ut som ett belag! Jo, då mycket riktigt, som ett sista offer till fjällets gudar hade vi tappat belaget och körde enbart på QCR-skenan. Något ingen av oss ens märkt. Efter detta slapp vi offra fler delar. Tack vare Kents goda humör och uppfinningsrikedom blev det trots allt en härlig tur.

 

Att spannet verkligen sitter fast i släden på ett korrekt sätt är också en fördel då man ger sig ut. Senaste missödet var när jag skulle var snäll och sela in ett tolvspann åt Andreas. Vi har en hund som älskar att tugga på allting av tyg, och denna gång hade han hittat expandern till draglinan. Hrm, den såg ju lite skadad ut tänkte jag när jag selat in sista hunden, men sömmarna såg ändå VÄLDIGT stabila ut. Dragråttans expandrar är ju ”top-of-the-line”. Andreas besiktigade expandern och vi beslöt att sätta dit en säkerhetsögla av draglina för säkerhets skull, men hittade inget lämpligt. Hundarna ryckte och var otåliga och expandern höll bara fint. Sent var det också. Äsch, sa vi det där verkar ju hålla bra. Det gjorde det också. I två mil. När han sen skulle vända spannet och gav startkommando gav sig tolv hundar glatt iväg- utan släde och Andreas. Han ropade som vi brukar göra när vi stannar. Oooh, staaanna! Och ta mig tusan, stannade inte hela spannet ca 50 meter längre fram. Lugnt och försiktigt i pannlampans sken, med en puls på 120, gick han fram och tog tag i Sacke och vände hela spannet. Totalt utan ett strul! Ledde spannet tillbaka till släden i sakta mak. Alla hundar gick snällt på led. Vände spannet igen, återigen utan strul. Stannade det och gick tillbaks och kopplade in dom! Detta, inser vi, är en engångsföreteelse. Vad hundarna drabbades av där har jag ingen aning om, visserligen är de flesta hyfsat snälla och lugna men detta är dom inte tränade för. Till och med dom två galenpannor vi har som alltid rycker och hoppar var gripna av stundens allvar. Men från och med nu chansar vi inte. Släde och spann skall alltid hänga ihop.

 

Ja, detta var ett litet urval av de missöden som kantat vår väg. Man lär sig av sina misstag sägs det och ifråga om säkerhetstänkande kan det nog vara sant. Men jag kan tyvärr inte säga att jag tror att mitt lokalsinne kommer att förbättras. Eller att Andreas äventyrslusta kommer att minska. Att träna för något kortare än medeldistans vore naivt då alla turer snarats tenderar att bli dubbelt så långa som man tänkt från början. För att inte tala om alla stopp och vändningar som krävs för att överhuvudtaget hitta hem.

 

/Birgitta Renöfält

© www.alvarnas.se