Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 53
Besökare: 494090
Unika besök: 397578

”Missöden jag minns”

Efter att ha läst den ena hårresande berättelsen efter den andra i klubb-bladet insåg jag plötsligt att jag kanske kan bidra med en missödeshistoria i en något lägre division. Om man nu inte har så många hundar och därigenom inte heller så stor dragkraft, så kanske man slipper de värsta ”Macho-missarna” J Jag har nämligen aldrig släpats i gruset efter ett spann (bara efter fem hundar i koppel och det går inte så fort), aldrig hängt i en arm efter en vält släde i mer än högst 50 metet, bara tappat spannet mindre än en km hemifrån och då har hundarna antingen sprungit direkt hem eller fastnat i någon typ av växtlighet. Visserligen har jag slagit mig rejält och haft bulnader, blånader och sträckta muskler både här och där, men ingen riktigt remarkabel händelse. Mest minnesvärd av småskadorna var nog den gången jag en mörk natt körde ner i nåt ravinliknande och fick ett tvärstopp som uppenbarligen ruskade om mig och framför allt mina ögonglober rejält. Efter stoppet tittade jag nämligen upp och undrade vem i fridens dar det var som hade dragit igång det stora fyrverkeriet jag såg på himlen, eller hade det kanske plötsligt börjat falla självlysande snö? Efter den händelsen kan jag skriva under på att stjärnorna verkligen snurrar efter en ordentlig smäll. Hur som helst, några större olyckor tycker jag mig inte ha varit med om, kanske beroende på att jag inte har kört så mycket under åren eller kanske mer på att jag bara har haft tre eller högst fyra hundar att sätta framför ekipaget.

Min, i denna församling närmast försumbara, miss utspelades för ett par år sedan, när vi och våra fem Siberians var på besök i Boden. Eftersom tre av de fem hundarna av olika anledningar inte fick dra för tillfället, så tog vi inte med någon släde. Väl i Boden så var vinterföret oerhört lockande och under de stillsamma stadspromenaderna (Ha! Stillsamma koppelpromenader med fem ouppfostrade monster!) började jag fundera över om det kanske ändå inte skulle kunna gå att få till en åktur med de två piggaste odjuren. Som tur var fanns selarna med i bilens packning och en gammal spark fanns också tillgänglig vid vår tillfälliga bostad (obs gammal spark). Det behövdes bara lite fixande och trixande, så hade jag fått till något som fungerade som draglinor och sen kunde vårt spark-spann dra iväg. Som tur var var det tydligen för kallt för de flesta andra hundar och hundägare att vara utomhus denna midvinterdag, så vi såg inte till mer än några enstaka flanörer som förvånat betraktade vår raska framfart på trottoarer och cykelvägar. För att inte fresta lyckan, så styrde jag bort från bebyggelsen och ut på en väg utanför samhället och allt var bara toppen, med två pigga hundar som svängde precis som de skulle i varje vägkorsning. Jag borde ha insett att det här gick alldeles för bra och att det bara inte kunde fortsätta på samma vis, men ändå anade jag inget när jag bestämde mig för att svänga av den stora lättkörda vägen för att ta en mindre väg. Till en början gick också det bra, trots att jag fick ta i en hel del för att styra den rangliga sparken på den slingriga skogsvägen, men sen kom jag till en vändplats… I normala fall utgör ju en vändplats inte något direkt problem, men om vändplatsen har användts av märkliga fordon med enorma däck plus ett antal travhästar och är full av stora fastfrusna snöblock och hästskitar blir det en helt annan sak. De pigga hundarna, som hade börjat mattas lite, återfick alla sina krafter och kastade sig framåt i full galopp mot godsakerna, medan jag stod med bägge fötterna på marken (utförsbacke, isigt och bra glid) och styrde krampaktigt för att undvika att köra på de värsta ishindren. Vi kom faktiskt en bra bit framåt innan jag inte längre kunde undvika alla stora isklumpar och rände sparken rakt in i ett stort block. Visserligen hade det den goda effekten att den skenande färden upphörde, men stoppet blev av det extremt snabba slaget vilket den gamla sparken inte klarade av, utan pinnarna till ”styret” gick av och jag hamnade tjusigt draperad på mage över åkdonet. Efter vissa mindre väl valda ord om dumma hundar, hästar och motorfordonsförare (absolut inte ett ont ord sagt om oskyldiga sparkåkare) kunde jag konstatera att vi alla verkade vara oskadade och i relativt god form, naturligtvis borträknat sparken. Att fortsätta färden var inte att tänka på, så nu var det bara att vända och försöka ta sig hem, men hur? En spark utan handtag är inte det mest lättstyrda fordon man kan tänka sig och efter att ha prövat att stå rakt upp med armarna i luften och knäna knipande om sparkresterna, eller att stå helt dubbelvikt och hålla sig i sittplatsen kan jag meddela att detta INTE är några bra sätt om man vill färdas framåt i en bestämd riktning. Det enda transportsätt som fungerade var att jag satte mig på sparken, höll tummarna för att den inte skulle braka ihop helt och hållet, samt försökte styra genom att trycka med fötterna på tvärpinnen längst fram. På detta sätt färdades vårt fordom så stolta spann hemåt och om folk hade tittat förvånat på oss när vi for ut, så var det ingenting mot de ansiktsuttryck vi framkallade under hemfärden. Någonting sa mig att i Boden hör det inte till vanligheterna att möta ett tvåspann draghundar framför en trasig spark där det sitter en kvinna och viftar med fötterna samtidigt som hon har händerna upptagna av ett antal lösa delar från sparken.

Det behöver kanske inte påpekas att det inte blev några fler sparkturer under detta besök.

Lisbet Lind

 

 

© www.alvarnas.se