Välkommen
 Medlemssidan
 Styrelsepresentation
 Unghunden
 Verksamhetsplan 2014/15
 Grönt kort
 Kalla Koppen
 Rullator Koppen
 Klubbladets godbitar
 Resultat service
 Shopen
 Mötesprotokoll mm
 
 
 
 

Besökare just nu: 7
Besökare: 495442
Unika besök: 398797

Missar man minns

 

Då Arne första gången nämnde detta med att skriva om våra misstag och minnen så var min första tanke ”Jag kan nog fylla klubb tidningen helt själv med ett extra tjockt julnummer”. Men jag har tänkt om och bestämt mig för att börja från början och ge någon historia då & då istället.

 

Denna historia utspelade sig 1993 då vi var nya inom hundturismen och vi hade på försäsongen kört våra turister med inlånade slädar från Peter Virding med ”moderna” plankbromsar som ibland satt fast och ibland inte, men det är inte dessa jag ska skriva om nu.

 

Vi hade själva beställt en splitter ny Oinakka turist och en dag stod den där, alldeles ny och fräsch och det kändes som om man var i hundförar himlen.

 

Samma helg skulle vi köra hund i Bocksliden, runt, runt, runt och senare samma dag köra en tur utanför Vindeln åt Vindelns Häst & Hund. På den tiden höll hon till precis vid Vindel-heden där 90 blir till 110. Sagt och gjort så körde jag med mina 9 hundar i Lycksele och sedan in med hundarna i boxen och iväg till Vindeln. På den tiden var man ju inte riktigt medveten om att hundar lever här och nu och inte har någon tidsuppfattning om skillnaden mellan 1 timme och 5 timmar.

Så när jag selade upp mina hundar på den plogade isiga vägen hos Katta, så var min tanke att jag selade på 9 halvtrötta, omotiverade hundar, men oj oj oj vad fel jag hade. När jag selat upp och satt mina 2 gäster på släden släppte jag alla tyglar och satt iväg. Vad som sen hände är en blandning av mardröm, komedi & James Bond.

 

Spannet stack som sagt iväg med full fart och eftersom vägen var isig och plogad så sladdade vi rakt in i plogvallen, slog runt, knäckte min dagsgamla Oinakka och tappade spannet. Efter en snabb koll, ca 2 sekunder, att gästerna levde och var utan skador så började min jakt efter spannet. I min fantasi så hoppades jag, eftersom vi kört där förut, att spannet skulle vika in på det vanliga spåret, men icke.

 

Spannet höll vägen ända ut till väg 363, och där tog dom höger och började springa mot Vindeln. Som tur var så höll de högersidan nära plogvallen. Långt efter detta skenade spann sprang en smått frustrerad hundförare och skrek och försökte slå nytt världsrekord i 1500 meter skotersko löpning.

Eftersom detta utspelades vid 15-tiden så var 363:an livligt trafikerad med skidåkare på väg hem från Buberget, så många förvånade blickar fanns längs vägen. Till sist mötte jag en bil, som när han såg mig, slet handbromsen och snurrade runt på vägen.

 

-          Hoppa in i baksätet, sa den man som körde bilen. Vid hans sida satt hans fru. Vad ska vi göra?

-          Kör ikapp spannet så får vi se hur vi får stopp, sa då jag.

 

Sagt och gjort efter en liten stund så kom vi ikapp ett vilt skenande spann som tycktes tycka att detta var en av de mer lättsamma turer de haft, och hade ingen tanke på att slå av farten.

 

-          Vad gör vi sa han som körde?

-          Försök komma så nära du kan sa jag, så försöker jag hoppa upp på släden i farten.

 

Så med öppen bakdörr så satt jag i ca 30 km fart och planerade mitt livs först stunt-trick och när tiden kändes rätt, så slängde jag mig av och lyckades, på något obegripligt sätt komma upp på släden. ” Do not try this at home”

Väl där så var det bara att bromsa, försöka vända spannet och ta de 2 km efter  363:an tillbaka till startplats.

 

Väl tillbaka så väntade ett par chockade gäster, men har man beställt en tur så har man, så med hjälp av rep, eltejp, spännband mm så lyckades vi lappa ihop släden så pass att det gick att genomföra turen.

 

 

Donald Eriksson

© www.alvarnas.se